Hej,

jag har gått med i Språkförsvaret för att värna om Europas identitet som är mångfald, både i språk och kultur. Motsättningen till mångfald vore enfald, hur tråkigt! Bara ett språk och en kultur - bortsett från alla ekonomiska nackdelar en kolonisering innebär.

Sedan några år tillbaka är jag även medlem i "Verein Deutsche Sprache" och läser "Sprachnachrichten" regelbundet, inkl. en intervju/ett samtal med Språkförsvarets representanter nyligen. Problemen i Tyskland känns igen: Fogligheten mot engelskan, som propageras av oförstånd genom att tala det i onödan, eller väl oftast av personer som vill känna sig överlägsna genom att tala ett för mindre väl utbildade obegripligt språk. (Riktig bra engelska/amerikanska är en annan sak!)

Flerspråkighet blev en självklarhet för mig redan vid gymnasiet på 50-talet: Vid sidan av tyskan lärde vi oss latin, engelska, franska och spanska (som tillval). Själv började jag läsa svenska i samband med mitt studium av etnografi (Völkerkunde), psykologi och antropologi 1969 vid Johann Wolfgang Goethe-Universitet i Frankfurt. Men det mesta av svenskan kom till vid årliga vistelser här i landet och medhjälp i lantbruksarbete på ett storgods i Småland. 1983 köpte jag en egen liten "ödegård" i Smålands skogar, som jag satte i stånd, och där jag lever nu med min fru. Att prata bättre svenska, gärna perfekt, är fortfarande en utmaning och mål för oss båda. Ty, svenska är ett vackert, välklingande och precist språk. Inte förgäves har generationer av byråkrater och politiker i Kungarikets tjänst, samt professorer, vetenskapsmän och författare finslipat språket, så att det mycket väl kan konkurrera med engelskan och andra europeiska språk. Själv föredrar jag dock poesin och folkvisors enkelhet.

Språket, dess bruk och användning, är ju något vi gör det till. Och engelskans dominans är ju ingen ödesdiger förutbestämdhet. Så låt oss kämpa på att bevara svenskan som ett språk att äga, älska och ärva!

Äring och Frid

Bernhard Bös

12/12 2012